Drönare är ett komplement till de andra metoderna, inte en ersättning för dem.

Vad SLU faktiskt jämförde, och vad rapporten inte säger

SLU Rapport 2026.2 är en utvärdering av drönarinventering som metod. Den är inte ett jämförande test mellan metoder, och det är värt att veta innan ni läser en jämförelse som vår. Rapporten ställer sina egna drönarskattningar mot befintliga referensskattningar i två av tre studieområden, och i det tredje fanns inga att ställa dem mot (§4.3).

På Järnäshalvön gav drönaren 11,2 älgar per 1 000 ha, med ett bootstrapat 95-procentigt konfidensintervall på 3,8 till 20 och en relativ intervallbredd på 1,4 (§3.1). Viltkameror i samma område hade gett cirka 6 älgar per 1 000 ha, och skattningar från spillningsinventering hade indikerat tätheter i intervallet 5 till 10 älgar per 1 000 ha (Pfeffer m.fl. 2018, återgivet i §4.3). Punktskattningen hamnade alltså över båda. Läs intervallet i stället för punktskattningen, så syns rapportens egen förklaring direkt: 3,8 till 20 rymmer både kamerornas 6 och spillningens 5 till 10, och SLU skriver att resultatet med hänsyn till den låga precisionen fortfarande ligger inom ett rimligt intervall (§4.3). Det är hela skälet till att aldrig skicka en siffra utan sitt intervall.

I Alsters älgskötselområde stämde drönarens 8,8 älgar per 1 000 ha väl med tidigare kameraskattningar på cirka 9. Där låg det approximativa 95-procentiga konfidensintervallet på 3,0 till 14,6, med en relativ intervallbredd på 1,3 (§3.2). Båda drönarskattningarna ligger alltså över gränsen 1,0 som rapporten själv sätter för tillräcklig precision. För kamerornas och spillningens tal anger rapporten inga intervall, så dem återger vi som de står. Vi skriver ut den första jämförelsen lika gärna som den andra, eftersom en jämförelse där bara träffarna redovisas inte är en jämförelse.

Varför blev precisionen låg? Inte för att djuren missades. Upptäckningsgraden skattades till nära 1 (§4.1). Precisionen styrs i stället av hur representativa de inventerade ytorna är för hela området, och på Järnäshalvön och i Fredrika inventerades 16 % respektive 23 % av arealen, vilket ligger i nedre delen av eller under det intervall på cirka 20–30 % som rapporten senare landar i (§4.3).

Om älgobs säger rapporten nästan ingenting. Ordet förekommer inte. Det enda som står är i bakgrunden: tidigare studier har visat att en kombination av spillningsinventering och observationsdata kan ge jämförbara resultat till lägre kostnad (Månsson m.fl. 2011), vilket har begränsat användningen av flyginventering inom svensk älgförvaltning (§1). Jämförelsen nedan är därför kvalitativ utom där vi citerar ett tal, och de talen kommer alla ur rapporten.

De tre etablerade metoderna, och vad var och en är bra på

Helikopter: praxisen som drönarna lånar sina regler av

Flyginventering med helikopter, där observatörer räknar de djur som observeras från luften, är en etablerad metod med en publicerad manual för hur den ska göras inom älgförvaltningen (Edenius & Willebrand 2015, manual nr 5, refererad i §1). Det är en verklig styrka och den är lätt att underskatta: rapporten slår fast att resultat blir jämförbara mellan områden och över tid när inventeringarna görs enligt standardiserade protokoll (§5), och där har helikoptern ett försprång som drönarbranschen ännu inte har.

Att mäta upptäckningsgrad är inte heller något drönarna har hittat på. SLU hämtar den rekommendationen rakt från etablerad praxis vid inventeringar med flygplan och helikopter (§4.1). Samma sak med täckningsgrad: för stickprovsbaserad helikopterinventering föreslås ofta cirka 25 % (Edenius & Willebrand 2015, refererat i §4.2), och SLU:s poäng är att drönarinventering i starkt aggregerade älgpopulationer behöver ligga avsevärt högre än så, inte att helikopterns nivå var fel. Skälet till att metoden används sparsamt i Sverige är enligt rapporten kostnad, inte kvalitet: kombinationen spillning och observationsdata gav jämförbara resultat billigare (§1).

Spillningsinventering: den som satte ribban för vad ett underlag får kosta

Spillningsinventering är sedan länge etablerad och räknas på marken, yta för yta. Rapporten ger den ett kvitto som är lätt att missa: på Järnäshalvön låg de spillningsbaserade skattningarna på 5 till 10 älgar per 1 000 ha (§4.3), alltså i samma härad som kameraskattningen, och det var drönaren som stack ut. Vi har ingen källa på vad en spillningsinventering kostar per hektar och skriver därför ingen sådan siffra här, men det var just kostnadsargumentet som höll flyginventeringen borta från svensk älgförvaltning (§1). Den som kan sin spillningsinventering vet vad det betyder.

Den begränsning rapporten pekar ut är flerartssituationen: spillningsinventering har sina begränsningar särskilt i områden där flera klövviltsarter förekommer samtidigt (Spitzer m.fl. 2019, refererat i §1). Har ni bara älg på marken väger den invändningen lätt. Har ni älg, rådjur, kronhjort och dovhjort väger den tungt.

Älgobs: det enda underlaget som samlas medan jakten pågår

Här lämnar vi rapporten, för den utvärderar inte älgobs. Det följande är vår läsning och inte SLU:s. Styrkan är strukturell och svår att slå: observationerna samlas av jägarna under jakten som ändå pågår, så de kräver ingen egen fältinsats och inget eget väderfönster. De täcker hela säsongen i stället för en dag, och tjur, ko och kalv noteras på köpet. Jämför det med drönaren, där köns- och åldersbestämning är möjlig men kräver mer tid, högkvalitativ bildinsamling och erfaren bedömning, och där de mindre delmängderna kräver att mycket större arealer inventeras (§4.4).

Det älgobs inte är byggt för är att ge en täthet per areal med ett konfidensintervall för ett avgränsat område. Det är ett observationsindex, inte ett arealstickprov. Det är ingen kritik av metoden, det är en beskrivning av vad den mäter, och det är den skillnaden som gör att frågan om ett komplement ställs alls.

Konfidensintervallet skiljer oss inte från andra drönaroperatörer

Här vill vi vara obekvämt tydliga, eftersom det är lätt att sälja på en skillnad som inte finns. Drönarinventering erbjuds redan kommersiellt (§1). SLU:s genomgång av vad företagen gör idag visar att en del utgår från etablerade stickprovsmetoder med slumpmässigt placerade provytor och 20–40 % täckningsgrad, och att data i de flesta fall bearbetas för att ge ett konfidensintervall. Vissa använder matematiska modeller och artspecifika korrektionsfaktorer för att skatta populationsstorlek under varierande detekterbarhet (§3.4). Ett konfidensintervall i sig är alltså inte vårt särdrag.

Det som enligt rapporten fortfarande är olöst är något annat. Dagens resultat beror i hög grad på operatörens erfarenhet, vilket skapar variation i datakvalitet, och det finns ett tydligt behov av robusta och accepterade inventeringsdesigner, eftersom dagens metoder och särskilt de provytebaserade kan ge mycket varierande resultat beroende på hur de implementeras (§4.5). Rapporten avslutar med att transparens och spårbarhet i hela arbetsflödet är centrala för metodens trovärdighet (§5).

Det är där vi lägger arbetet, på tre punkter som alla går att kontrollera i efterhand. Täckningsgraden räknar vi fram för ert område i stället för att använda en schablon, vilket är vad rapporten begär när den skriver att erforderlig täckningsgrad beror på aggregationen och bör bedömas specifikt för varje område (§5), och mekaniken är den rapporten själv skisserar: flyg ungefär 10 % av arealen först, mät hur ojämnt djuren ligger, och räkna fram kravet ur det (§4.2). Upptäckningsgraden mäter vi genom att flyga om cirka 25 % av provytorna och jämföra, vilket är rapportens rekommendation (§5), i stället för att korrigera med en antagen faktor. Och underlaget följer med, så att någon annan kan räkna efter.

När ni inte ska välja drönarinventering

På små arealer är provyteinventering fel metod, och vi tar inte betalt för att visa det. Mekaniken är att precision kräver ett antal observerade älgar, inte en andel av marken, och att pilotomgången är en fast insats oavsett hur stort området är. På en liten fastighet blir den fasta insatsen orimlig i förhållande till svaret. Att flyga hela området i stället för ett stickprov är då den vettiga formen, och det är också vad de flesta drönarföretag erbjuder för mindre områden (§3.4). Säg vilken areal det gäller, så säger vi rakt ut om det är värt att göra.

Behöver ni följa stammen löpande, flera gånger per säsong, är drönaren illa lämpad. Upptäckningsgraden nära 1 uppnåddes under kallt och mulet vinterväder, och SLU fick ibland vänta flera veckor mellan inventeringstillfällen i samma område för att få de förhållandena. Rapporten kallar det uttryckligen en praktisk begränsning för löpande övervakning (§4.1). Vind och nederbörd begränsar flygningarna, och temperaturer under -15 °C kan påverka vissa drönarsystems prestanda (§5). Älgobs pågår under tiden utan att någon behöver titta på himlen.

Behöver ni en sommarsiffra kan vi inte ge er en vi står för. Under soligare väderförhållanden har upptäckningsgraden rapporterats till cirka 0,8 (Mayer m.fl. 2024, refererat i §4.1), och upptäckningsgrad i olika habitat och årstider, framför allt sommartid, står kvar som en öppen kunskapslucka i rapporten (§5). Vi mäter upptäckningsgraden i stället för att anta den, men en lägre upptäckningsgrad betyder mer flygning för samma precision, och för sommaren finns underlaget ännu inte.

Har ni ett mycket stort område i norr är det regelverket som sätter gränsen, inte tekniken. Kravet på flygning inom synhåll begränsar metoden, antalet lämpliga inventeringsdagar är få, och rapporten pekar ut just stora älgförvaltningsområden i norra Sverige som det svåra fallet (§5). Vi säger hellre det i förväg än levererar en halv säsong.

Har ni en lång obruten serie från en annan metod ska ni tänka efter en gång till innan ni byter. Ett metodbyte bryter jämförbarheten, och ingen kan idag visa er omräkningen mellan metoderna: SLU hade referensskattningar i två av tre områden (§4.3), och jämförbarhet mellan områden och över tid kräver standardiserade protokoll som branschen ännu inte har (§5). Vill ni ändå gå över är det säkraste sättet att köra båda parallellt en säsong, så att ni har er egen överlappning i stället för ett antagande.

Vad som skulle avgöra saken, och vad vi inte vet idag

Den ärliga sammanfattningen är att ingen ännu har gjort det försök som avgör hur drönarinventering står sig mot de andra metoderna. Rapporten säger själv vad som behövs: motsvarande studier i områden där referensskattningar från andra metoder redan finns, till exempel de sex referensområden där Svenska Jägareförbundet övervakar klövvilt med viltkameror och där SLU sedan 2023 årligen skattar tätheter ur de data (§4.3). Det är den studien vi väntar på, och den skulle kunna visa att vi har fel.

Utöver den listar rapporten fyra kunskapsluckor: fler totalinventeringar i varierande landskap och årstider, upptäckningsgrad under olika väderförhållanden särskilt vid halvklart och klart väder, upptäckningsgrad i olika habitattyper och årstider, samt utvärdering av upptäckningsgrad och andelen falskt positiva och falskt negativa detektioner vid AI-baserad identifiering (§5). Tills de är fyllda är drönarinventering det rapporten kallar den i sin sammanfattning: något med stor potential som ett komplement till befintliga metoder. Den som säljer er något mer än så säljer er något annat än vad underlaget bär.

Läs vidare om älginventering

• Vad SLU:s rapport säger Vad rapporten prövade, vad den kom fram till och vad den lämnar öppet.
• Metoden bakom älginventeringen Vad vi bygger på, och var vi har tagit det vidare.
• Så många provytor behövs Varför antalet styrs av hur ojämnt djuren ligger och inte av arealen.
• Så flygs en älginventering Flygparametrar, terrängföljning och vad vi räknar bort innan någon lyfter.
• Vad en älginventering kostar Vad som driver priset, och varför ett stort område sällan kostar proportionellt mer än ett litet.

Kontakt

hej@sparnum.com

Kör ni någon av de andra metoderna och tycker att vi har beskrivit den fel? Skriv och säg det, gärna med källa, så rättar vi sidan.